Autotune

Jag skrev en krönika om autotune.

God jul.

Jag är en antenn (remix)

Jag har gjort en remix på Alkbergs "Jag är en antenn". Pappa har gjort videon. Idag, den 1:a december, är det release!

Karriärcoacha mig upp i brygga

Nya krönikan måste läsas! Eller måste och måste. Det spelar inte så stor roll. Viktigare saker är ju t.ex:

1. Djurrätt.

2. Fred.

Men därefter, där tycker jag krönikan ligger. På en god tredjeplats.

Fredagslistan GETTER OCH SVIN

1. Det hela är mycket simpelt: för att förstå svinet måste man först begripa geten.

2. Gubbsvin, sägs det ibland om honom. Ofta lite slentrian, med ett litet blink-blink för att markera ironin. Men det sägs så det hörs. En man, något äldre och gissningsvis smått överviktig, smyger upp i natten, tassar - i den mån något äldre och smått överviktiga män kan och överhuvudtaget har intresse av att tassa sig fram i tillvaron. Han öppnar kylen, tar fram ett kokt ägg och en kaviartub. Han sätter sig ner vid köksbordet. Köksklockan tickar ihåligt, men han tittar inte på den. Han vet ändå att klockan är halv fem. Det brukar den vara. Han håller ägget i ena handen och kaviartuben i den andra. Han är kall om fötterna men varm i pannan. Han skalar ägget, klämmer ut en klick kaviar över toppen, det rinner ner som chokladsåsen på glasstruten under glassäsongen, och han skyndar till och slickar upp kaviaren innan det ramlar ner på bordet - slurp! Mellan varje tugga av ägget trycker han sedan ut mer kaviar. Glupskt och skamlöst vältrar han sig i kolesterol och kaviarandedräkt som vore det mitt på ljusa dan. Han är ett gubbsvin, helt klart ett gubbsvin. Men hur blev han ett svin? Ja, som sagt, det kunde knappast varit simplare: för att förstå svinet måste man först begripa geten.

3. Både geten och svinet har alltid levt nära människan, men inte så nära som exempelvis hästen och hunden. Därför är de utsatta djur, rent mytologiskt och kulturellt. Geten är det farliga djuret med märkliga klövar som alltid får skulden. Den kvinnliga geten kallas "suggan" och den manliga: "bocken". Det är han som har hakskägg och luktar starkt från sina analkörtlar. Även i gangsterfilmer från USA är han farlig och måste avrättas. När någon fått en dödsdom över sig säger de "he gotta get got".

4. Geten är offerdjur. Den förknippas med potens, bristande impulskontroll och det demoniska. Berättelsen om syndabocken kommer från Bibeln. Människorna skickade ut en bock i öknen bärandes på folkets synder, ut öknen för att dö.

5. Syndabocken av idag får också axla på sig skulden för det vagt hotande Förfallet. Oftast rör det sig om avvikare, eller åtminstone någon som långt bort från maktens korridorer. Ungdomsrevoltörer, invandrare eller muslimer. Vaga och onda ska det vara, syndabockarna. Demoniska och med bristande impulskontroll. I Sverige talas det ofta om "det rasistiska Skåne", vilket ju är ett enkelt sätt att förfasa sig över hur rasismen sprider sig som en farsot nerifrån kontinenten. Därmed inte sagt att Skåne saknar rasister, det är inte det, utan snarare att de får skulden för allt i en strävan av att rentvå de egna kvarteren från rasism. Vem kan i anti-rasismens namn säga att "Skåne är fullt av rasister" utan att själv trilla ner i pottan? Nej, precis. Det är om just det Bibeln handlar om. Att man gärna vill skicka ut någon i öknen.

6. Ofta drivs hetsen mot syndabockarna av "media", också vag och ond på samma gång. I vissa fall driver de för hårt, som nu senast kring svininfluensan, och plötsligt blir "media" själva syndabockar. Plötsligt vill man skicka ut "media" i öknen, nu när det nu kanske inte var folkhälsoministern eller smittoläkarnas fel. "Media" som syndabock till svininfluensan! Ja, cirkeln håller på att slutas. För när getabocken blev syndabocken, fick den symbolisera Det Självförvållade Förfallet som bara måste rensas ut ur samhällskroppen, smutsen som roten till allt ont: svinet.

7. Ja, ni hänger med va? Det är ju inga nyheter jag kommer med, jag målar bara upp lite kopplingar. Syndabocken blev smutsen, roten till det onda, svinet. Svinet är det orena inom judendomen och islam, men har en upphöjd status i Tyskland, vilket man kan nasseskämta sig ända in i P3-tablån om. Men det ska vi inte göra. Vi ska fortsätta med det torra, informativa, kulturella, letandet efter varför gubbsvinet är ett gubbsvin. Vi kan ju konstatera att svinets kött liknar människans och att det aldrig svettas, men vi behöver inte skämta om det, hur lätt det än vore. I Sverige delar vi mycket med tysken, som ju hyllar svinet. Vi har en ambivalent relation till svinet, det märks mest i ordet "gullegris" som ju är positivt och negativt på en och samma gång. Ungefär som julfirandet i allmänhet. Och här hade man kunnat babbla sig ända in i P1-kaklet om att Det Svenska Julfirandet börjar bli så smutsigt att det närmast är att likna vid ett praktsvin - också hade man kunnat avsluta det med en återkoppling till den gamla traditionen med grishuvudet på julbordet. Men det ska vi inte göra.

8. För vi ska luta oss tillbaka och säga "Sådärja". Nu vet vi lite varför mannen med kaviartuben blev ett gubbsvin. Hans kött liknar människans men han har annorlunda svettningar. Han blev syndabock på grund av att han råkade vara en prakt-patriark. Det som gubbsvinet symboliserar kan liknas vid lång oklippt nagel, på god väg att lämna den kulturella hegemonin, skiljas från kroppen och falla ner på toalettgolvet som männskoavföring - äckel! Ut med gubbsvinet i öknen, den buffliga självgoda parasiten som nu mullrat fram i årtusenden!

9. Nu kanske du tycker att jag ironiserar över könskampen, jämställdheten, tysken, och kanske någon mer; gubbar? Kanske tycker du att jag låter hägglundsk. Det gör jag naturligtvis inte. Jag målar bara upp lite kopplingar. Om svinet som ställföreträdare för Det Kulturella Smutset och geten som den potenta som luktar starkt ur sina analkörtlar och offras ute i öknen. Det hela är, som sagt, mycket simpelt.

Fredagslistan GIT-TECH

1. Git-tech är förkortning för gitarrtekniker. Eller egentligen av guitar technician, om man ska vara petig. Och petig, det är man som git-tech, det är man avlönad för att vara. Igår jobbade jag som git-tech åt Mattias Alkberg med band.

2. Git-tech är ett ensamt jobb, trots att man träffar väldigt många. Men det är svårt att hinna knyta kontakter, eftersom man arbetar när alla andra umgås, och för att man är så oerhört petig när man väl får chansen till umgänge.

3. Som git-tech underhåller man gitarrer och riggar förstärkare, allt medan bandet gör något roligare - besöker museum eller sover ut efter gårdagens bravader exempelvis. Allt medan man tejpar fast kablar i golvet, bara för att gitarrvirtuosen inte ska snubbla under giget. Som git-tech ska man dyka upp lite bakisrusig vid get-in och sätta igång med en cigg i munnen. Man ska skrovla och kommentera bra teknik och dåligt scenbygge, om bra venues i Groningen / NL och om att Vox AC 30 inte är topp of the line i den moderna re-issuen, inte direkt världsklass där inte. Kanske har man slitna jeans. Kanske bär man shorts.

4. Jag misslyckades med början av dagen. Vid get-in låg jag hemma i soffan och tittade på Förkväll på TV4, som sänds från Sthlm / SE. Det ingår inte i jobbet.

5. Som skolkande git-tech låg jag i en soffa och såg Niclas Wahlgren göra ett resereportage från Egypten, dök i kristallklart vatten och prutade halva priset på klockor. Jag såg speeddejting, där tre kvinnor fick chansen att äta en middag med fransosen Gerald. Varsin minutlång dejt, i direktsändning. En inte helt bekväm situation. För dem. För den skolkande git-techen som låg i soffan var det bekvämt, han myste och myste och skrattade åt de pinsamma konversationerna. Jag såg min chans att vinna inredningen till Förkväll komma och gå, eftersom jag inte gick in på tv4.se/forkvall. Som skolkande git-tech till Mattias Alkberg såg jag en intervju med Jennifer Brown. Det var en slags korsintervju mellan karriärsfrågor som "skriver du dina egna låtar? Imponerande!" och personliga frågor som "du växte upp i Hjällbo, en invandrarförort, berätta!". Men mest handlade det om hennes vackra utseende. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till att en kameraman hade i uppgift att hitta "spännnande" vinklar, att man då och då fick se intervjun med Jennifer Brown från en vinkel sju meter bort, genom ett glas. Utmanande! Jag lade även märke till hur Förkvälls tre programledare virrade omkring kring de olika gästerna. De som för närvarande inte intervjuade var ofta och smuttade vin hos kocken. När jag såg att de drack vin kom jag på mig själv - att jag missat get-in! Jag som skulle vara git-tech och bära förstärkare och tejpa fast kablar i golv! Innan jag smiter ut hinner jag snappa upp att programmet presenteras av Ving Resor och Mötesplatsen Nätdejting och att det nya programmet "Mamma till en mördare" har premiär på måndag.

6. Som git-tech gillar man när saker och ting håller god kvalitet. Man använder sig gärna uttrycket "världsklass!" och gärna sagt med en småskojsig dialekt.

7. Man ogillar kladd. Efter gigen tvättar man kablarna från kladd. Ölkladd och annat kladd. Kring rockstjärnor är det ofta en himla massa kladd, och det är ett tufft jobb att hålla kladdet borta efter avslutat gig - men någon måste göra det jobbet med. Rena kablar är viktigare än ett rent samvete.

Att göra en fars - människan som blev en fisk

2007 gjorde vi en dokumentärfilm. Den hade premiär på Luleå filmfestival och fick priset "Publikens val". Nu, några år senare, har vi lyckats få loss rättigheterna att släppa den för gratis nedladdning. Och självklart passar vi på att släppa den på självaste Fars dag.

Det är en stark rekommendation att ladda ner och se filmen till sitt slut.

HÄR ligger den.

luleås finest

Luleås finest blogg måste ju vara den här.

senaste krönikan

En krönika om Jari och jag.

Den handlar om att jag ifrågasätter "det manliga geniet" och sedan ångrar mig stort. Eftersom jag älskar honom.

Fredagslistan TOMT

1. Ordet för tomt, som i tomhet, är ju samma som tomt, som i hustomt. Man uttalar dem olika, annars är de ju identiska. Extra språkspännande blir det när en tom tomt säljes. Jaha, kan man skämta på visningen, här var det tomt.

2. Då och då brukar jag bli tystare än vanligt. Jag tror att det är att jag är lite trött och så. Tänkt mycket på sistone: jobbat, pratat. Då kommer det inte så mycket tankar, och om de kommer så är de inte så jätteroliga. Inte heller direkt tråkiga. Mest tomma.

3. Tomma tankar, det känns insiktsfullt. Det känns som att man säger nej till konsumtion och tillgänglighet och tillgivenhet. Men det är inte det, inte så världsligt, inte så greppbart. Det är bara tomt.

4. Om man pratar om tomma tankar, borde man ta bort "man". Man borde tala om Jag. Det känns som att det är steg ett när det kommer till tomma tankar; att inse att de är personliga och inte generella. Alla går inte omkring och tänker tomt bara för att jag gör det. Många vill tillexempel konsumera mera. Tomma människor, sägs det om dem. Tomma människor som behöver fyllas med innehåll, menar man. Jag är inte så säker.

5. Det är viktigt att skilja på Jag och Andra, men samtidigt låta bli att göra moralisk skillnad på Jag och Andra. Det är viktigt att ta tillbaka Jag från nyliberalismen. De vill ta en! Känner ni inte? Hur de sliter? Men kom ihåg: det går alltid att föra en tyst kamp, sittandes ner på en pinnstol i ett kök, över en falukorv och ett glas bubbelvatten från sodastreamen. Sittandes tyst där går det att föra en kamp mot utbudet och konsumtionen och tillgivenheten. Det går alltid att bli tyst. Men det är farligt. Inte så mycket för Andra som för en själv. Vad är det för mening med en tyst kamp?

6. Popcorn låter bra. Pop! Pop! Det ekar först tomt i kastrullen, sedan fylls det på och akustiken ändras för varje pop. Jag gjorde popcorn, men brände vid dem så brandvarnarn tjöt. Jag glömde dem bara någon minut, medan jag kollade på Idol, och så var allt förstört. Vi vädrade i en hel timme. Det blev kallt och vi tog på oss tjocksockar och filtar. När jag slängde popcornen muttrade jag "Skräp!" och då syftade jag även på Idol, lite så där förnumstigt dubbelt.

7. Idoldeltagarna är som popcorn. Väntar på att explodera och bli uppslukade i fredagssofforna, nersköljda med sodastreamvatten, identiska och beroendeframkallande. Tomma artister som behöver fyllas med innehåll, sägs det. Jag är säker.

8. Är akustik tomt?

9. Lyser det i kylen även när dörren är stängd?

Hagström Swede 1976

Jag säljer min gitarr HÄR. Du som läsare på Fredagslistan får 1000 kr rabatt om du slår till.

Fredagslistan POSTA BREV

1. Det är svårt att posta brev. Vissa har jättesvårt med det, nästan omåttligt svårt. Själva handlingen i sig är ju enkel. Problemet ligger någon annanstans. Hur kan det vara så svårt att få det gjort? Vad betyder detta ”att posta ett brev”?

2. En gång för inte så länge sedan hade jag slut pengar, så när på en check från Coop Medmera på 50kr. Jag behövde ett frimärke till ett brev som skulle postas så jag gick till Coops kiosk. Men tyvärr så var jag tvungen att handla för hela checken för att den skulle gå att använda. Snabbt var jag tvungen att komma på något som jag också behövde, det fick inte vara något onödigt eftersom detta var mina sista pengar. Jag köpte kuvert. Kuvert behöver man alltid, tänkte jag. Sedan postade jag brevet och åkte in till stan. Jag berättade för mina vänner det dåliga med att man var tvungen att handla för hela checken. De frågade vad jag köpte och jag svarade. Jag köpte kuvert för resten av pengarna, sa jag. De skrattade och jag insåg att det kanske var ett konstigt val. Det jag köper för mina sista pengar är kuvert. Inte mat. Inte tobak. Inte ens en lott, utan ett storpack med bruna kuvert. Detta säger något om mig, jag vet. Men att det normala är att köpa tobak eller lotter för de sista slantarna säger också någonting om den tid vi lever i.

3. Man glömmer det. Det är därför man säger att man inte får det gjort. Nej, nu glömde jag ju brevet igen, säger man, halvvägs till jobbet. Det är ju en bra ursäkt. Men när man glömmer det så mycket att det nästan liknar en fobi, när ignoransen mot att få det gjort når oförklarliga höjder, då räcker det inte som skäl. För så svårt är det ju inte att lägga ett brev på lådan.

4. Just nu måste jag posta tre saker. Det är en liten ”välkommen till världen”-present till min väns nyfödda bebis. Det är några CSI-foldrar. Och det är en kartong fullt med tonårsfotografier och dagböcker som tillhör mitt ex. Vi har inte haft någon kontakt sedan jag frågade efter hennes adress och det var för ett år sedan i ett sms. Man hade kunnat prata länge om varför jag inte postar kartongen. Hade Fredagslistan varit P3 så hade vi ju pratat om denna kartong i, säg, åtta timmar i sträck uppdelat i treminutersresonemang utan att fördenskull komma fram till något väsentligt. Men nu är det inte min ambition, så vi kan lämna kartongen för att gå in på det väsentliga: den allmänna svårigheten med att posta brev.

5. När man postar ett brev så är det med en dubbel känsla. Å ena sidan känner man sig ordentlig och företagsam. En föredömlig samhällsmedborgare. Jag brukar allt oftare dessutom tänka att jag nog skulle vara en bra förälder, utifall, ja: att. Antar att det är en åldersgrej. Kanske tänker pensionärerna att de än är inte är dementa. Min mormor kanske tänker på morfar, som ju var den som skötte räkningarna, när det begav sig med räkningar och sånt. Kanske tänker hon på honom då hon går ner till brevlådan, vad vet jag. Antagligen. Den andra känslan är av betydligt oroligare art. När man släppt brevet smyger det till lite oskönt i kroppen och man frågar sig än en gång: har jag verkligen fyllt i rätt, borde jag skrivit det där känslosamma, är jag för sen med anmälan? Postlådorna är designade för att hjälpa oss. Vi kan inte plocka upp brevet. Vi ska inte längre vela. Vi har lyckats ta ett beslut och vi ska stå fast vid det. Brevet ligger där, så varför oroa sig mer? Nu är det gjort. Gå vidare. Detta hjälper postlådan oss med och för det ska vi vara tacksamma.

6. Jag tror att det beror på att jag inte vet hur jag ska formulera mig i det där brevet som jag borde lägga ner i kartongen. Jag vill inte att det ska vara kallt och informativt, samtidigt som jag absolut inte vill hosta upp några onödiga gamla känslor. Det ska vara en kartong som går från en adress till en annan. Från ett liv till ett annat. Det är inte vemodigt heller, det är inte därför. Jag har heller inga ambitioner till att spela maktövertagslekar. Kanske hade jag det förr, men inte nu längre, jag vill vara föredömlig. P3 hade nog pratat en del om detta med övertagsstrategier mot sitt ex. Uppdelat i treminutersresonemang då, så klart.

7. Om man är sen med ett brev, lyser varje brevlåda som en uttorkad krukväxt i sovrummet; en enerverande lugn gulhet som bara stilla, liksom i förbifarten, påminner en om att man är en idiot, att man knappast är en ordentlig medborgare.

8. Hon kommer bli glad, det vet jag, spelar ingen roll med det där brevet. Så det är ju bara att posta kartongen. Om den inte vore så förbenat stor. Den är för stor helt enkelt. P3 sysslar inte med kartonger. De jobbar med mail via webb.

9. Det finns tre steg i det svåra brev-postandet. 1) Att ta tag i det. Köpa kuverten. De som har svårast med detta steg de är drömmare som saknar sparkonto och inte oroar sig för de gulnade krukväxterna i sovrummet. 2) Slutförandet. Sätta ner pappret, frimärket, lägga på lådan. De som har svårast med detta är nostalgiska. 3) Släppa taget när man väl har lagt det på lådan. Tänker man fortfarande på sin klumpiga meningsbyggnad, eller att man alltid är sent ute? Eller att livet inte blev riktigt skönt, trots att man nu varit sitt allra duktigaste? Dessa tre steg ligger mellan Äventyret och Tryggheten. Här emellan rör sig Hemulens väsen. Jag vill också påpeka att vi alla som har svårt att posta brev bär på alla dessa element samtidigt. Bara så ingen hemul känner sig reducerad av bloggosfärens böjelse för hårda generaliserar.

10. Morfar var ordningssam. Han var rädd att göra fel. Frågade om råd, trots att han egentligen visste bäst. Men han litande inte riktigt på det han själv visste. Han var en riktig hemul. När barnen flyttade ut ordnade han ett rum för räkningar och brev och ärenden. Där hade han en skrivmaskin och datumstämpelapparater och miniräknare från sjuttiotalet och kuverten de tog aldrig slut. Undrar hur han kände när han lade brev på lådan. Han gjorde det varje dag. Tyckte han också att det kändes lite oskönt i magen när brevet singlade ner? Tyckte han också att det inte hjälpte, att även om man nu varit duktig en stund, så måste man vara duktig en gång till, för oskönheten satte igång igen så fort man släppt taget, och enda sättet att undvika det osköna inför att släppa taget är att ta tag i något igen, ta nästa brev, nästa ärende i högen? Jag tror att vi var ganska lika varandra. Hans liv gick, precis som mitt, ut på att uträtta ”ärenden”. Jag saknar honom.

11. På lördag skickar jag kartongen. Så blir det. Sen släpper jag det där och går vidare i livet. Nu slår det mig att hela problemet "posta brev" ju är väldigt P3-mässigt, men i såna fall hade det slutat med denna punkt, efter morfar och kartongen. Och kanske hade det också varit det bästa.

--------------------------------------------------------------

12. Utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv kan man följa brevets väg genom den moderna historien. De förmoderna postförsändelserna som sammanknöt ett förindustriellt Europa. Som en förlängning av moderniteten utvecklades brevkommunikationen i hela västvärlden, med den högsta frekvensen under 1900-talet. Då låg ansvaret för posthanteringen på samhället och man brevväxlande utifrån konventionella mallar. I det så kallade senmoderna samhället har nu brevet ytterligare tagit sig andra former till. Något mer av ett individuellt projekt och något mer som en del av identitetsskapandet. Alltså bloggar och mail och twitter och sms. Brevet är numera lika introvert som extrovert. Från modernitet till senmodernitet har brevet gått från det fasta, rationella kommunikationen till den flytande, upplösta communityn.

13. Om man ser på brevpostandet ur detta kulturanalytiska perspektiv så kan man säga att "posta brev" idag kan ses som en nostalgisk handling; en längtan till något fast och beständigt i en upplöst tillvaro. Det blir även en bekräftelse på att man är sedd, som medmänniska och som god samhällsmedborgare, men främst bara sedd överhuvudtaget. Bekräftad. Existerande.

En unik lansering av en i särklass ointressant artist

Senaste krönikan sparkar åt flera håll.

Fredagslistan MAKTENS KORRIDORER

1. Maktens korridorer är ett sätt att tala om politik. Det är att skjuta ifrån sig makten Någon Annanstans. Jag tror att få känner att just min korridor är en Maktens korridor. Det finns alltid en annan korridor som har mer makt.

2. Maktens korridorer är ett bra bildspråk. Man ser direkt framför sig hur gråklädda herrar raskt stegar genom en korridor, någon släntrar lite efter, de skrattar småhögt och skrovligt, kort därpå mumlar de, någon höjer på ögonbrynet - en menande blick - och sedan går de in till var sitt rum. På skrivbordet ligger en rapport som ska godkännas. Ett beslut som ska tas. Allt är redan förberett av ett utskott. Beslutet ligger där på bordet, men samtidigt befinner det sig Någon Annanstans. Egentligen var det någon annan korridor av makt som tog beslutet. Och det är ytterligare en annan korridor som ska genomföra det. Ojoj, en sån härva, tänker man, och så är man lite nöjd över att man slipper bry sig hur det egentligen ligger till, man är ju bara en vanlig tax payer när det kommer till kritan.

3. "Maktens korridorer" är en metafor. Skapad av media, naturligtvis. Det går bra att fortsätta med husmetaforer när man pratar om makt. Man kan tänka sig "spricka i fasaden", "hissen går inte hela vägen upp", eller varför inte "kasta inte sten i glashus" - som också är ett ordspråk med schvung!

4. Dagens politik är inte beslut som slungas ut med en katapult och landar som en paj i ansiktet på oss. Snarare funkar det så här: man blir hungrig, och har inte planerat nog bra, man går på affärn, väljer själv ut en Gorbyspaj ur hela Gorbysortimentet, väljer den helt själv, och sedan man ätit upp den tittar man på sin tallrik. Tallriken är inte kladdig, den är knappt varm. Det känns surrealistiskt. Det enda smuts man kan ana är en liten tomatpyts och lite ånga där det nyss legat en paj som man själv valt och sedan gjort sig mätt på. Man har inte ens använt en kastrull. Detta är politik idag. Smutsen, den ligger alltid Någon Annanstans.

5. Göran Hägglunds prat om Verklighetens folk kommer inte från honom egentligen. Det är Maktens korridorer som talar, genom sin marionettdocka. Eller ska man kanske säga sprattelgubbe? Pratet skulle kunna vara en Fredagslista. Det är en lek som bygger på en fördom. Ett skämt man drar för att bli sedd, få många träffar och hamna högt bland googlingar. Jag förbarmar vårt land för att det inte var en Fredagslista istället. En dålig lista hade vi stått ut med.

6. Kändisar har stor makt idag, fast egentligen är det programledarna, fast egentligen är det de grävande journalisterna, fast egentligen är det mediacheferna, som ju bara lyssnar på tittarna, som i sin tur är formade av de folkvalda politikernas evinnerliga lurendrejeri, fast då måste man ju skylla det på folket som röstat, men de styrs ju till stor del av kändisar, som ju bara litar på experterna, som ju i sin tur får skulden av de intellektuella. Men egentligen är det ju företagarna som bestämmer. Och så löper det på, runt runt, som i en cirkusmanege.

7. Foucault har ett bra svar på detta fenomen att makten alltid befinner sig Någon Annanstans. Han säger att makt inte är en egenskap hos personer med makt. Snarare menar han att makten genomströmmar människor med makt: läkare och fängelsevakter till exempel, eller jag själv. Detta sätt att tänka om makt gör ju att man avväpnar läkarna och fängelsevakterna, och jag själv. Det är ju frigörande att tänka att det inte är deras fel! Men samtidigt: hur ska man kunna hålla någon som ej håller i ett vapen ansvarig? Ja, så här kan man hålla på sjukt länge. Fram och tillbaka. Makt och omakt. Korridor och Foucault och flytande ansvar. Vrida och vända på maktrelationer och emancipatoriska teoribyggen. Till slut känns även det surrealistiskt. Det hettar inte till. Det är på sin höjd lite ånga där man tänkt sig en paj. Och smutsen, var är den egentligen? Tomatketchup, är det en krydda eller sås?

8. Förra veckan kom nyheten att det är många heter Anders i Maktens korridorer. Alla skrev om att Anders är det vanligaste VD-namnet. I Sydsvenskan säger namnforskaren Eva Brylla att det "är vanligt med traditionella namn i burgna kretsar". Och jag kan inte sluta undra vad Brylla är för namn. Kanske är det vanligt med helt fläng-galna namn i namnforskarkretsar.

Knäck(t)

Jag har ett nytt knäck som panelhöna på radion. Detta är mitt inlägg i "debatten" om Anna Anka.

Hemul

Egentligen är jag ingen renodlad hemul. Men Schmarro googlade fram en fin strof från Wikipedia, som jag saxar ur hennes blogg, som i sin tur saxade ur min lista. En slags oändlig länkspegel, kan tyckas, men ändå. Bra sagt om Hemulen, ur en bra blogg om allt möjligt:

I boken Sent i november spelar Hemulen en viktig roll, där han symboliserar motsättningen mellan trygghet och äventyr.