Att göra en fars - människan som blev en fisk

2007 gjorde vi en dokumentärfilm. Den hade premiär på Luleå filmfestival och fick priset "Publikens val". Nu, några år senare, har vi lyckats få loss rättigheterna att släppa den för gratis nedladdning. Och självklart passar vi på att släppa den på självaste Fars dag.

Det är en stark rekommendation att ladda ner och se filmen till sitt slut.

HÄR ligger den.

luleås finest

Luleås finest blogg måste ju vara den här.

senaste krönikan

En krönika om Jari och jag.

Den handlar om att jag ifrågasätter "det manliga geniet" och sedan ångrar mig stort. Eftersom jag älskar honom.

Fredagslistan TOMT

1. Ordet för tomt, som i tomhet, är ju samma som tomt, som i hustomt. Man uttalar dem olika, annars är de ju identiska. Extra språkspännande blir det när en tom tomt säljes. Jaha, kan man skämta på visningen, här var det tomt.

2. Då och då brukar jag bli tystare än vanligt. Jag tror att det är att jag är lite trött och så. Tänkt mycket på sistone: jobbat, pratat. Då kommer det inte så mycket tankar, och om de kommer så är de inte så jätteroliga. Inte heller direkt tråkiga. Mest tomma.

3. Tomma tankar, det känns insiktsfullt. Det känns som att man säger nej till konsumtion och tillgänglighet och tillgivenhet. Men det är inte det, inte så världsligt, inte så greppbart. Det är bara tomt.

4. Om man pratar om tomma tankar, borde man ta bort "man". Man borde tala om Jag. Det känns som att det är steg ett när det kommer till tomma tankar; att inse att de är personliga och inte generella. Alla går inte omkring och tänker tomt bara för att jag gör det. Många vill tillexempel konsumera mera. Tomma människor, sägs det om dem. Tomma människor som behöver fyllas med innehåll, menar man. Jag är inte så säker.

5. Det är viktigt att skilja på Jag och Andra, men samtidigt låta bli att göra moralisk skillnad på Jag och Andra. Det är viktigt att ta tillbaka Jag från nyliberalismen. De vill ta en! Känner ni inte? Hur de sliter? Men kom ihåg: det går alltid att föra en tyst kamp, sittandes ner på en pinnstol i ett kök, över en falukorv och ett glas bubbelvatten från sodastreamen. Sittandes tyst där går det att föra en kamp mot utbudet och konsumtionen och tillgivenheten. Det går alltid att bli tyst. Men det är farligt. Inte så mycket för Andra som för en själv. Vad är det för mening med en tyst kamp?

6. Popcorn låter bra. Pop! Pop! Det ekar först tomt i kastrullen, sedan fylls det på och akustiken ändras för varje pop. Jag gjorde popcorn, men brände vid dem så brandvarnarn tjöt. Jag glömde dem bara någon minut, medan jag kollade på Idol, och så var allt förstört. Vi vädrade i en hel timme. Det blev kallt och vi tog på oss tjocksockar och filtar. När jag slängde popcornen muttrade jag "Skräp!" och då syftade jag även på Idol, lite så där förnumstigt dubbelt.

7. Idoldeltagarna är som popcorn. Väntar på att explodera och bli uppslukade i fredagssofforna, nersköljda med sodastreamvatten, identiska och beroendeframkallande. Tomma artister som behöver fyllas med innehåll, sägs det. Jag är säker.

8. Är akustik tomt?

9. Lyser det i kylen även när dörren är stängd?

Hagström Swede 1976

Jag säljer min gitarr HÄR. Du som läsare på Fredagslistan får 1000 kr rabatt om du slår till.

Fredagslistan POSTA BREV

1. Det är svårt att posta brev. Vissa har jättesvårt med det, nästan omåttligt svårt. Själva handlingen i sig är ju enkel. Problemet ligger någon annanstans. Hur kan det vara så svårt att få det gjort? Vad betyder detta ”att posta ett brev”?

2. En gång för inte så länge sedan hade jag slut pengar, så när på en check från Coop Medmera på 50kr. Jag behövde ett frimärke till ett brev som skulle postas så jag gick till Coops kiosk. Men tyvärr så var jag tvungen att handla för hela checken för att den skulle gå att använda. Snabbt var jag tvungen att komma på något som jag också behövde, det fick inte vara något onödigt eftersom detta var mina sista pengar. Jag köpte kuvert. Kuvert behöver man alltid, tänkte jag. Sedan postade jag brevet och åkte in till stan. Jag berättade för mina vänner det dåliga med att man var tvungen att handla för hela checken. De frågade vad jag köpte och jag svarade. Jag köpte kuvert för resten av pengarna, sa jag. De skrattade och jag insåg att det kanske var ett konstigt val. Det jag köper för mina sista pengar är kuvert. Inte mat. Inte tobak. Inte ens en lott, utan ett storpack med bruna kuvert. Detta säger något om mig, jag vet. Men att det normala är att köpa tobak eller lotter för de sista slantarna säger också någonting om den tid vi lever i.

3. Man glömmer det. Det är därför man säger att man inte får det gjort. Nej, nu glömde jag ju brevet igen, säger man, halvvägs till jobbet. Det är ju en bra ursäkt. Men när man glömmer det så mycket att det nästan liknar en fobi, när ignoransen mot att få det gjort når oförklarliga höjder, då räcker det inte som skäl. För så svårt är det ju inte att lägga ett brev på lådan.

4. Just nu måste jag posta tre saker. Det är en liten ”välkommen till världen”-present till min väns nyfödda bebis. Det är några CSI-foldrar. Och det är en kartong fullt med tonårsfotografier och dagböcker som tillhör mitt ex. Vi har inte haft någon kontakt sedan jag frågade efter hennes adress och det var för ett år sedan i ett sms. Man hade kunnat prata länge om varför jag inte postar kartongen. Hade Fredagslistan varit P3 så hade vi ju pratat om denna kartong i, säg, åtta timmar i sträck uppdelat i treminutersresonemang utan att fördenskull komma fram till något väsentligt. Men nu är det inte min ambition, så vi kan lämna kartongen för att gå in på det väsentliga: den allmänna svårigheten med att posta brev.

5. När man postar ett brev så är det med en dubbel känsla. Å ena sidan känner man sig ordentlig och företagsam. En föredömlig samhällsmedborgare. Jag brukar allt oftare dessutom tänka att jag nog skulle vara en bra förälder, utifall, ja: att. Antar att det är en åldersgrej. Kanske tänker pensionärerna att de än är inte är dementa. Min mormor kanske tänker på morfar, som ju var den som skötte räkningarna, när det begav sig med räkningar och sånt. Kanske tänker hon på honom då hon går ner till brevlådan, vad vet jag. Antagligen. Den andra känslan är av betydligt oroligare art. När man släppt brevet smyger det till lite oskönt i kroppen och man frågar sig än en gång: har jag verkligen fyllt i rätt, borde jag skrivit det där känslosamma, är jag för sen med anmälan? Postlådorna är designade för att hjälpa oss. Vi kan inte plocka upp brevet. Vi ska inte längre vela. Vi har lyckats ta ett beslut och vi ska stå fast vid det. Brevet ligger där, så varför oroa sig mer? Nu är det gjort. Gå vidare. Detta hjälper postlådan oss med och för det ska vi vara tacksamma.

6. Jag tror att det beror på att jag inte vet hur jag ska formulera mig i det där brevet som jag borde lägga ner i kartongen. Jag vill inte att det ska vara kallt och informativt, samtidigt som jag absolut inte vill hosta upp några onödiga gamla känslor. Det ska vara en kartong som går från en adress till en annan. Från ett liv till ett annat. Det är inte vemodigt heller, det är inte därför. Jag har heller inga ambitioner till att spela maktövertagslekar. Kanske hade jag det förr, men inte nu längre, jag vill vara föredömlig. P3 hade nog pratat en del om detta med övertagsstrategier mot sitt ex. Uppdelat i treminutersresonemang då, så klart.

7. Om man är sen med ett brev, lyser varje brevlåda som en uttorkad krukväxt i sovrummet; en enerverande lugn gulhet som bara stilla, liksom i förbifarten, påminner en om att man är en idiot, att man knappast är en ordentlig medborgare.

8. Hon kommer bli glad, det vet jag, spelar ingen roll med det där brevet. Så det är ju bara att posta kartongen. Om den inte vore så förbenat stor. Den är för stor helt enkelt. P3 sysslar inte med kartonger. De jobbar med mail via webb.

9. Det finns tre steg i det svåra brev-postandet. 1) Att ta tag i det. Köpa kuverten. De som har svårast med detta steg de är drömmare som saknar sparkonto och inte oroar sig för de gulnade krukväxterna i sovrummet. 2) Slutförandet. Sätta ner pappret, frimärket, lägga på lådan. De som har svårast med detta är nostalgiska. 3) Släppa taget när man väl har lagt det på lådan. Tänker man fortfarande på sin klumpiga meningsbyggnad, eller att man alltid är sent ute? Eller att livet inte blev riktigt skönt, trots att man nu varit sitt allra duktigaste? Dessa tre steg ligger mellan Äventyret och Tryggheten. Här emellan rör sig Hemulens väsen. Jag vill också påpeka att vi alla som har svårt att posta brev bär på alla dessa element samtidigt. Bara så ingen hemul känner sig reducerad av bloggosfärens böjelse för hårda generaliserar.

10. Morfar var ordningssam. Han var rädd att göra fel. Frågade om råd, trots att han egentligen visste bäst. Men han litande inte riktigt på det han själv visste. Han var en riktig hemul. När barnen flyttade ut ordnade han ett rum för räkningar och brev och ärenden. Där hade han en skrivmaskin och datumstämpelapparater och miniräknare från sjuttiotalet och kuverten de tog aldrig slut. Undrar hur han kände när han lade brev på lådan. Han gjorde det varje dag. Tyckte han också att det kändes lite oskönt i magen när brevet singlade ner? Tyckte han också att det inte hjälpte, att även om man nu varit duktig en stund, så måste man vara duktig en gång till, för oskönheten satte igång igen så fort man släppt taget, och enda sättet att undvika det osköna inför att släppa taget är att ta tag i något igen, ta nästa brev, nästa ärende i högen? Jag tror att vi var ganska lika varandra. Hans liv gick, precis som mitt, ut på att uträtta ”ärenden”. Jag saknar honom.

11. På lördag skickar jag kartongen. Så blir det. Sen släpper jag det där och går vidare i livet. Nu slår det mig att hela problemet "posta brev" ju är väldigt P3-mässigt, men i såna fall hade det slutat med denna punkt, efter morfar och kartongen. Och kanske hade det också varit det bästa.

--------------------------------------------------------------

12. Utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv kan man följa brevets väg genom den moderna historien. De förmoderna postförsändelserna som sammanknöt ett förindustriellt Europa. Som en förlängning av moderniteten utvecklades brevkommunikationen i hela västvärlden, med den högsta frekvensen under 1900-talet. Då låg ansvaret för posthanteringen på samhället och man brevväxlande utifrån konventionella mallar. I det så kallade senmoderna samhället har nu brevet ytterligare tagit sig andra former till. Något mer av ett individuellt projekt och något mer som en del av identitetsskapandet. Alltså bloggar och mail och twitter och sms. Brevet är numera lika introvert som extrovert. Från modernitet till senmodernitet har brevet gått från det fasta, rationella kommunikationen till den flytande, upplösta communityn.

13. Om man ser på brevpostandet ur detta kulturanalytiska perspektiv så kan man säga att "posta brev" idag kan ses som en nostalgisk handling; en längtan till något fast och beständigt i en upplöst tillvaro. Det blir även en bekräftelse på att man är sedd, som medmänniska och som god samhällsmedborgare, men främst bara sedd överhuvudtaget. Bekräftad. Existerande.

En unik lansering av en i särklass ointressant artist

Senaste krönikan sparkar åt flera håll.

Fredagslistan MAKTENS KORRIDORER

1. Maktens korridorer är ett sätt att tala om politik. Det är att skjuta ifrån sig makten Någon Annanstans. Jag tror att få känner att just min korridor är en Maktens korridor. Det finns alltid en annan korridor som har mer makt.

2. Maktens korridorer är ett bra bildspråk. Man ser direkt framför sig hur gråklädda herrar raskt stegar genom en korridor, någon släntrar lite efter, de skrattar småhögt och skrovligt, kort därpå mumlar de, någon höjer på ögonbrynet - en menande blick - och sedan går de in till var sitt rum. På skrivbordet ligger en rapport som ska godkännas. Ett beslut som ska tas. Allt är redan förberett av ett utskott. Beslutet ligger där på bordet, men samtidigt befinner det sig Någon Annanstans. Egentligen var det någon annan korridor av makt som tog beslutet. Och det är ytterligare en annan korridor som ska genomföra det. Ojoj, en sån härva, tänker man, och så är man lite nöjd över att man slipper bry sig hur det egentligen ligger till, man är ju bara en vanlig tax payer när det kommer till kritan.

3. "Maktens korridorer" är en metafor. Skapad av media, naturligtvis. Det går bra att fortsätta med husmetaforer när man pratar om makt. Man kan tänka sig "spricka i fasaden", "hissen går inte hela vägen upp", eller varför inte "kasta inte sten i glashus" - som också är ett ordspråk med schvung!

4. Dagens politik är inte beslut som slungas ut med en katapult och landar som en paj i ansiktet på oss. Snarare funkar det så här: man blir hungrig, och har inte planerat nog bra, man går på affärn, väljer själv ut en Gorbyspaj ur hela Gorbysortimentet, väljer den helt själv, och sedan man ätit upp den tittar man på sin tallrik. Tallriken är inte kladdig, den är knappt varm. Det känns surrealistiskt. Det enda smuts man kan ana är en liten tomatpyts och lite ånga där det nyss legat en paj som man själv valt och sedan gjort sig mätt på. Man har inte ens använt en kastrull. Detta är politik idag. Smutsen, den ligger alltid Någon Annanstans.

5. Göran Hägglunds prat om Verklighetens folk kommer inte från honom egentligen. Det är Maktens korridorer som talar, genom sin marionettdocka. Eller ska man kanske säga sprattelgubbe? Pratet skulle kunna vara en Fredagslista. Det är en lek som bygger på en fördom. Ett skämt man drar för att bli sedd, få många träffar och hamna högt bland googlingar. Jag förbarmar vårt land för att det inte var en Fredagslista istället. En dålig lista hade vi stått ut med.

6. Kändisar har stor makt idag, fast egentligen är det programledarna, fast egentligen är det de grävande journalisterna, fast egentligen är det mediacheferna, som ju bara lyssnar på tittarna, som i sin tur är formade av de folkvalda politikernas evinnerliga lurendrejeri, fast då måste man ju skylla det på folket som röstat, men de styrs ju till stor del av kändisar, som ju bara litar på experterna, som ju i sin tur får skulden av de intellektuella. Men egentligen är det ju företagarna som bestämmer. Och så löper det på, runt runt, som i en cirkusmanege.

7. Foucault har ett bra svar på detta fenomen att makten alltid befinner sig Någon Annanstans. Han säger att makt inte är en egenskap hos personer med makt. Snarare menar han att makten genomströmmar människor med makt: läkare och fängelsevakter till exempel, eller jag själv. Detta sätt att tänka om makt gör ju att man avväpnar läkarna och fängelsevakterna, och jag själv. Det är ju frigörande att tänka att det inte är deras fel! Men samtidigt: hur ska man kunna hålla någon som ej håller i ett vapen ansvarig? Ja, så här kan man hålla på sjukt länge. Fram och tillbaka. Makt och omakt. Korridor och Foucault och flytande ansvar. Vrida och vända på maktrelationer och emancipatoriska teoribyggen. Till slut känns även det surrealistiskt. Det hettar inte till. Det är på sin höjd lite ånga där man tänkt sig en paj. Och smutsen, var är den egentligen? Tomatketchup, är det en krydda eller sås?

8. Förra veckan kom nyheten att det är många heter Anders i Maktens korridorer. Alla skrev om att Anders är det vanligaste VD-namnet. I Sydsvenskan säger namnforskaren Eva Brylla att det "är vanligt med traditionella namn i burgna kretsar". Och jag kan inte sluta undra vad Brylla är för namn. Kanske är det vanligt med helt fläng-galna namn i namnforskarkretsar.

Knäck(t)

Jag har ett nytt knäck som panelhöna på radion. Detta är mitt inlägg i "debatten" om Anna Anka.

Hemul

Egentligen är jag ingen renodlad hemul. Men Schmarro googlade fram en fin strof från Wikipedia, som jag saxar ur hennes blogg, som i sin tur saxade ur min lista. En slags oändlig länkspegel, kan tyckas, men ändå. Bra sagt om Hemulen, ur en bra blogg om allt möjligt:

I boken Sent i november spelar Hemulen en viktig roll, där han symboliserar motsättningen mellan trygghet och äventyr.

Fredagslistan STRESSBRYT

Jag har stressbryt.

1. Stressbryt är ett bra ord som Ida lärt mig. Det är det bryt man får över stress. Liksom att man kanske måste skicka in massa papper och betala räkningar och fixa med present och sånt som driver på hjärtat lite väl hårt. Bryt tror jag är en förkortning av psykbryt. Jag gillar bryt. Det låter också som att man håller på att gå av. Som att man är ett timglas som går av och alla ens drömmar och krav rinner ut över golvet och försvinner. Starkt ord. Piteord.

2. Jag gillar aktivitet. Jag gör mycket saker. Det är ingen som tvingar mig. Det är något jag trivs med. Jag gillar alltså att leva i en lite stressig miljö, kan man säga. Men å andra sidan så är ju grejerna jag gör ändå softade. Jag cyklar till stan, läser om kultur, cyklar hem, skriver nån grej, mailar kopiöst mycket, osv. Det är inte direkt som att jag bygger en veranda varje sommar, och reparerar en skoter varje vinter. Eller jobbar heltid och har barn och tränar och städar regelbundet. Så det beror på vem man jämför med, antar jag. Om man jämför med vissa, så lever jag som en annan lök, men om man jämför med andra så är jag värsta Leif Andrée-karaktären. Ni vet, han den tjocka som alltid lever på fel sätt. Skäller på frun och har svårt att gråta och får hjärtattack och ramlar så han tittar rakt upp i himlen utan tårar. Han.

3. Jag är en hemul. Jag vaknar upp på morgonen och otrivs ända tills jag börjar ordna med saker. Ordna, ordna, ordna så försvinner melankolin. Jag ogillar att ta av och på mig kläder. Av och påtagandet av kläder är bara en påminnelse om att tiden går utan att något betydelsefullt händer. Bättre är det då att befinna sig i ordnandet. Deppigt? Ja, kanske, men också lite mysigt att vara en hemul. Att inse det gör ju att jag kan tänka på den riktiga Hemulen, som ju har det värre än mig på många sätt, och känna mig lite bra, i alla fall bättre än en hemul. Deppigt? Ja, men jag får ju ett och annat ordnat. Saker blir gjorda. Tiden går. Huvudsakligen är att man är nykter. Och att man blir klar i tid. Deppigt? Sluta tjata nu. Tjat finns det så gott om som det är. Tjatkärring.

4. Många saker gör jag på plikt, andra saker av egen vilja. Exempelvis listorna. De är ju ren plikt. Bara som ett exempel. Bära synthar mellan städer, det är egen vilja. Hur kommer detta då sig? Jo, jag gillar ju att ordna. Det bästa ordnandet är att få bära en synth mellan södra och norra landet. Det är njutfullare än att skruva upp en hylla eller boka en tvättid eller ringa en släkting.

5. Jag ska hålla ett litet anförande på tisdag, vilket stressar mig. Det är en skolgrej. Jag ska prata om en text som Foucault har skrivit. Det handlar om att mellan begrepp och materiella ting ligger ett kitt, hur det spatiala och tankarna vävs ihop. Och så någonting om att frihet och förtryck alltid förändras. Så därför får aldrig forskningen bli nostalgisk eller utopisk. Tror jag. Texten är på engelska så man vet inte riktigt.

6. Jag skulle vilja skriva en bok. Det vore kul. Att få ihop olika idéer som jag har. Ibland vill jag att den ska handla om killar i tjugotvåårsåldern som drabbas av sig själv och sedan något fruktansvärt märkligt. Men vad det där märkliga skulle vara, det vet jag inte. Kanske något med djur. Eller kanske hår. Eller varför inte nåt med Martin i Hästpojken. Eller kanske att de fastnar i det spatiala mellanrummet, och tvekar på frihetskonstruktionen. Nåja, det blir senare. Nu har jag ju den här skolgrejen att tänka på. Forskningen får aldrig bli nostalgisk.

7. Jag borde fixa pengar. Jag känner hur mitt ekonomiska sinne gått förlorat. Det är så tajt med studiebidrag. Och så har jag köpt en dator. Måste sälja en gitarr. Någon som vill köpa en Hagström Swede i originalskick från 1978? Den är brun och ljuvlig. Jag kallar den Bambi. Tio tusen tänker jag mig. Köpte den för tolv och fem när det gick bra för Convoj. Obs: ingen ironi eller dikt. Allt är sant.

8. Allt är sant. Det är stressigt att tänka sig att allt är sant. Vad är det för tanke? Vem tänker sånt? Jag väntar fortfarande. Det är ju att leva i osanning. Här-och-nu:et är underordnat komma-skall:et. Inget är sant, som man brukar säga och le i mjugg. Bli inte utopisk, liksom. Och här känner jag hur otroligt inspirerad jag är av Matti Alkberg. Han är ett textgeni, det får aldrig glömmas. Som om det nu höll på att falla i glömska, men ändå. Inte glömmas att jag är inspirerad av honom. Inte glömmas att jag och Christian Ramirez följde efter honom i smyg en gång på stan -98 för att stamma fram en fråga var man kunde köpa BQ-merch.

9. Inom mediavärlden jobbar man under ständig stress. Varje minut kan gå förlorad. Ofta har man bra koll på länkar och kläder också. Det också, som om inte tidsbristen var tillräcklig. Många inom mediavärlden har det nog jobbigare än de själva vet om. Men eftersom inget ändå är sant, så gör det inte så mycket. Mediasvängen, som man säger. Frihet kan alltid förändras, som Foucault skrev, om man får lov att vara nostalgisk.

10. Man kan ju tänka på kroppen också. Och som vanligt går man omkring och känner sig otränad. Lös på magen och dålig hållning. Men det är inget man kan älta hela tiden. Däremot: imorse när jag skulle duscha fastnade jag, som man gör när man är morgontrött. Jag stod och stirrade ut i luften och kliade mig på röven. Alltså på skinkorna. Rafs, rafs, rafs lät det, för jag har så håriga skinkor. Då kom min tjej in och ville åt toaletten. Vad gör du? frågade hon, eftersom jag såg så påkommen ut i mina ögon. Jag kunde inte annat än erkänna att jag stod och kliade mig på röven. Men detta var inte skämt, det var inte nåt som vi skrattade åt särskilt mycket, det vara bara ett kroppsligt moment, kan man säga. Ett fragment.

11. På söndag ska jag vara med i panel på Morgonpasset i P3. Mellan 9 och 10. Det går ut på att jag pratar med min dialekt. Det är hela poängen. Jag ska prata om Anna Anka. Och så klart stressar detta mig, även om det ju är trevligt att ordna med saker. Bara jag inte blir för nostalgisk eller fastnar med att klia mig på röven ska det nog gå bra.

Trevlig helg.

Fredagslistan PANNKAKA

1. Förra veckans skrivkurs var ett högvattenmärke, så vad kan nu bättre passa än ett rart litet lågvattenmärke? Denna vecka kan helt enkelt inte bli annat än pannkaka. Den låga maten.

2. Enkelhet. Fast inte på det eleganta sättet, utan snarare enkelhet som avkoppling från vardagsstressens variationsrika palett av beprövningar. Inte enkelhet som i fina, färska primörer som slungas med några få råvaror, plockade av en enkel man, i föredragsvis Italien. Nej, vi varken hinner eller orkar inte annat än mjölet, mjölken, ägget och fettet. Och sedan sylten. Låg ekologiskhet, högt glukemiskt index, med TV4 skvalandes i vardagsrummet och migränen i huvudet. Ja, ni märker kanske redan här att pannkakan handlar om klass. Om ni inte har märkt det så skriver jag för säkerhets skull det på era näsor.

Här har vi den första ingrediensen: klass.

3. Det är klass, men inte modern klass, utan snarare gammaldags klass. Lite som det var på sjuttiotalet. Då arbetarna var sossar och medelklassen vänster och Guillou satt bakom lås och bom.

Andra ingrediensen: sjuttiotalighet.

4. "Det blev pannkaka" är ju ett talesätt som man använder när något blev platt och lite galet. Men det är också själva slutklämmen, något man förnumstigt säger när man sitter med facit i hand. Efter missödet kan man lite skojfriskt avsluta sin skröna med ett "Ja herregud, en sån pannkaka det blev!" och sedan lägga av ett garv med gänget sitt.

Och här har vi den avslutande ingrediensen: punchlajnen.

5. Pannkakan, med sin enkelhet och barnslighet, angränsar nästan till efterrätt, som i sin tur ju i stort sett är godis. Mungodis då, det vill säga. För pannkaka kan inte räknas till det finare ögongodiset, med de simpla ingredienserna och sin massproducerade cirkelform.

Ännu en ingrediens: inget ögongodis direkt. Massproduktion.

6. Inte konstigt att pannkaka är älskat av barn och pensionärer, som ju vill ha det lågt och enkelt mest hela dagen. Detta kan de unna sig eftersom de inte har i uppgift att bygga ett land. Låga sockrade trottoarkanter ska det vara hela dan, alla dagar. Vuxna, däremot, ser pannkakan som ett sätt att klara det vardagliga i att bygga ett land, för dem är pannkakan knappast en favoriträtt. Och De Högkulturella Väktarna ska ju alltid vara värst, och äter sällan pannkakor. De kan tänka sig pannkaka högst som frukost. Högre upp i måltidshierarkin vill Väktarna inte se en endaste pannkaka!

Ingrediens: sockrat för barnen. Inget högkulturellt.

7. Pannkakan är befriad från konstigheter. Men då måste man som analytisk isärplockare av kulturella artefakter fråga sig vad "konstigt" är. Vi ska inte gå in djupare i det nu, vi håller oss på den sockrade nivån idag, och konstaterar att det som upplevs som "konstigt" måste ställas i relation till det som upplevs som "normalt". Normen "heterosexuell monogami" är inte konstigt, men nyheten "spikmatta" är konstigt i alla fall så länge den är en nyhet. Gammalheter som "inälvsmat", som ju inte längre är norm är också konstigt idag. Där har vi den tidsmässiga normen. Sedan kan man ju prata om geografiska, åldersmässiga, färgskaleliga, ljudmässiga, och aerodynamiska normer. Men nu konstaterar vi det normala i att pannkakssmeten består av två plus två plus två plus två delar. Ägg, mjölk, mjöl och så mjölk igen.

Tillagningssätt: inga konstigheter.

8. Det finns tre sorters pannkakor, kan man säga. Plus en inkräktande. Vi har plätten, som tillagas i plättlagg (och ibland felaktigt kallas småplättar, vilket har att göra med den förvirring som uppstår då man felaktigt kallar vanliga stekpannkakor för plättar). Sedan har vi pannkakan, som tillagas i stekpanna, som är norm bland pannkakor. Under pannkakan, i ugnen, ligger ugnspannkakan och jäser och ångar på glaset. På senare år har även den amerikanska pannkakan American Pancake, som är en tjockare variant av stekpannkakan, inkräktat i pannkakslandet.

Alla olika, alla lika: plätten, pannkakan, ugnspannkakan och den amerikanska.

9. Och vad ska det bli av denna smet då? Ja, med tanke på barnen så passar det väl att röra ihop ingredienserna till en liten saga. En saga utan konstigheter, med en klassisk narratologi. Den ska handla om klass och socker, man ska ana en marxistisk underton. Den marxistiska undertonen är ju förenlig med en klassisk narratologi, och har ju förekommit förr i 70-talets barnsagor, så det är inte så konstigt som man kan tro. Den ska gå att massproducera, och behöver därför inte vara så himla bildskön. Den ska handa om de tre pannkakssorterna och den inkräktande. Och avslutas med en punchline.

De tre pannkakssorterna – en saga med marxistisk underton.

Pannkakslandet var ett litet land där det inte hände så mycket. Var dag badade pannkakorna i socker och lät sig ätas upp av Kapitalisten. Inget mer. Men det räckte så. Det fanns olika sorters pannkakor, och så hade det alltid varit, sades det. Man sade att det är bra med olika sorters pannkakor eftersom Kapitalisten vill ha något att välja mellan. Om alla vore likadana skulle han lessna och då skulle pannkakorna inte kunna bada i socker och låta sig bli uppätna varje dag. Det vore väl hemskt! Ja, det vore det. Det vore att tappa meningen med livet. Därför var det bra att det fanns olika sorters pannkakor. De finaste pannkakorna var vanliga, normala storstadspannkakor, som tillagades i stekpanna. De hade jämn bränna, trimmade figurer och var i allmänhet riktigt fräsiga. När de pratade sade de ”fräs-fräs”. Deras språk härsammade från den stekpannemiljö som de en gång blivit stöpta i. De vackraste stekpannkakorna kallades ”Stekare” och var allra snabbast på att vända sig då Kapitalisten ville se en annan sida av dem.

Sedan fanns det ugnsplåtsproletariatet, och de var som en fet massa. Ibland blåstes den upp som en ballong i ugnen, då blev Kapitalisten lite orolig, men så fort ugnsplåtsproletariatet kom ut ur sitt stålbad sjönk den ihop till en stor och platt deg igen. När den pratade gav den ifrån sig ett sävligt ”Bubb-el”, och den pratade ganska långsamt. Det lät osmart. Men trots att ugnsproletariatet var osmart och fläskigt fanns det en plats för den, nere i ugnen, och de fann minsann också mening i livet med att kunna mätta Kapitalisten.

Den tredje pannkakssorten var plättarna. Plättarna var småbönder och bodde avlägset ute på landet i en lantlig småborgerlighet. Små men självständiga, var de, plättarna.

Så en dag kom det en ny sort till landet. Den amerikanska pannkakan, som var rund och vacker som vanliga stekpannkakor, men feta som ugnspannkakor. Den var cirkelformad men ändå fet, vilket var något helt nytt i Pannkakslandet. Den bar dessutom på stor mobilitet, och hade träffat kändisar såsom Muffinsen, Milkshaken och Cheesecaken. Och är det något som Kapitalisten älskar så är det just stor mobilitet och kändisar! Den amerikanska pannkakan blev snabbt jättepopulär hos Kapitalisten.

Den amerikanska pannkakan influerade ugnsproletariatet. Ugnsproletariatet, som alltid legat som en fet platt deg på ungefär en halvmeter, ville också vara mobil för att kunna träffa kändisar. Den började skära upp sig själv i små fyrkanter på tio centimeter.

- Du är sjuk, sade stekpannkakan till ugnsproletariatet.

- Nej, jag är bara mobil, svarade den nu uppdelade ugnspannkakan. Och förresten så är vi numera ett VI, det går inte längre att tala om oss som en enhet. Vi är en samling mobila enheter, vi vill bli betraktade som enskilda subjekt med olika egenskaper och känslor.

Den amerikanska pannkakan blev allt populärare, och rullade runt i det finaste importsockret innan de blev uppätna av Kapitalisten. Plättarna brydde sig ingenting om de nya konflikterna utan trivdes bra i sin hederliga lantlighet. Stekpannkakan tvingades till slut också att visa sig på mobila linan, och skar upp sig i triangulära bitar, gosade ner sig i honung och choklad och vanilj och socker.

Men Kapitalisten valde ändå den amerikanska.

Nu gjorde stekpannkakan något oväntat. Den drog ut på landet och åt upp plättarna, i ren desperation. Detta gjorde ugnsproletariatet så förbannad att de i sin tur åt upp stekpannkakan. Ingen pannkaka mår bra av att äta upp en annan. Ugnsproletariatet svällde och svällde i ugnen. ”Buuuu-bel! Buuuuu-bel!” sa de för att försöka få uppmärksamhet från Kapitalisten. Utan framgång. Då åt den även upp den amerikanska. Kort senare sprängdes ugnsproletariatet, som ju bar på stekpannkakan, den amerikanska och plättarna. Smeten geggade ner hela ugnen, och nu såg Kapitalisten dem, men blev riktigt äcklad av vad han såg. En blandning av olika sorters pannkakor över hela ugnen! Kapitalisten skakade på huvudet och sade ”Ojojoj! Ja, herregud, en sån pannkaka det blev!”. Kapitalisten skrapade ihop smeten och gjorde våfflor och crêpes av det, och lovade att aldrig mera lita på amerikansk mat.

Nu fanns det bara två sorter i pannkakslandet. Våfflor och crêpes, och båda var lika fina på sitt sätt, även om vofflan hade en konstig textur och crêpesen ett märklig innehåll. Men det, det är en annan saga.

Fredagslistan SKRIVKURS

1. Sara Stridsberg är modern. Hon skapar en mörk magkänsla, med korthuggna ord i korta meningar. Använder gärna interpunktionen i berättandet. Exempelvis "Långt senare [kolon]". Modernt. Så här skulle man kunna skriva, om man vill vara modern:

Långt senare: saltvattnet.

Meningen ger ett stort tidspann och rymmer spänning. Är det saltvattnet på det dåliga sättet (döden), eller på det härliga sättet (semestern)? Det vet man inte. Men att det kommer senare, långt senare, står utom alla tvivel. Det är en bra mening. Interpunktionen för handlingen framåt och man kan vara säker på att inte berätta för mycket. Att berätta för mycket är inte bra. Det är riktigt dåligt. Det får sig en egen punkt, så dåligt är det.

2. Berätta inte för mycket. Utelämna. Skapa suspens.

3. Jag var på en fyradagars skrivkurs i sommar. Lärde mig en del. Inte minst vem som går på skrivkurs. Jag som går på skrivkurs tränar yoga och har körkort, men trots detta: jag ogillar bilar. Inbillar jag mig.

4. Inbillar jag mig. En bra mening. "Inbillar mig" är så brett att den får en egen lista i listan.

4.1. Den hör hemma på en skrivkurs. Kanske bättre. Kanske till och med på en litterär gestaltning-utbildning. Eller det vet jag ju inte. Där har jag inte varit. Men på en skrivkurs, helt klart. Där platsar den.

4.2. "Inbillar jag mig" fångar det illusoriska. Jag sitter bara och inbillar mig, jag vet inte hur det var egentligen. Man kan även tänka sig en illusorisk aspekt av själva skrivandet som sådant. Inte bara i kring frågor som rör fiktionen, utan även gränsen mot icke-skrivandet: vem inbillar jag mig att jag är? En som skriver -> författare -> överpompös fäktare för högkulturella maktmedel. Så tänker folk om skrivandet, så handen på hjärtat: vem inbillar jag mig att jag är, tror jag att jag vet något? Inbillar jag mig sänder alltså en ödmjuk signal till läsaren. Jag vet inget, jag har egentligen ingenting särskilt att säga, jag bara inbillar mig, och jag är inte överpompös, jag ser den lilla i tillvaron, jag vet hur barn har det.

4.3. Inbillar jag mig handlar om att stanna upp ett slag i tankebanorna. Man säger något, kanske påstår man att skrivkursdeltagare ogillar bilar. Jaså! Gör de? Man lägger till "inbillar jag mig" och det hela verkar inte lika buffligt, vilket gör att man framstår som mer sympatisk och reflexiv. Och plötsligt slår det mig att Kristina Lugn inbillar sig bra mycket mer än Göran Persson. Jag är något på spåren!

4.4 Samtidigt stärker inbillar jag mig författarnärvaron. Jag inbillar mig det, men det betyder inte så lite heller, liksom. Jag är ju ändå jag, och jag som inbillar detta, jag skriver det och jag är otroligt närvarande med en sådan pondus att jag först kan påstå något om kursdeltagare och sedan, direkt därpå, påstå något insiktsfullt om mig själv. Något om min egen osäkerhet, min intellektuella skörhet. Samtidigt etableras också nuet hos författarjaget, en person som just nu sitter bakom pennan och inbillar sig saker om kursdeltagare.

4.5. "Jag ogillar bilar, inbillar jag mig" är en slags allitteration. Om du vet detta, tyder det på att du besitter viss bildning, om du inte vet det när du skriver det tyder det på att du enbart har talang. Om du är riktigt bevandrad inom stilistiken skulle du kanske vrida och vända på om det ens är en allitteration. Kanske skulle du tänka på att upprepningar som görs på morfologisk nivå inte är så vanliga, att man brukar göra upprepningarna fonologiskt, typ "Volvos Värde Varar". Dessa upprepningar är då allitterationer, kort och gott rimvariationer. Eftersom bil- och (in)bill inte är samma morfem men är sjukt lika, stannar likheten på fonologisk nivå. Det borde alltså vara allitteration, tänker du. Man skulle kanske kunna prata om allitteration på rotmorfem, men det är svårt att veta om man sysslar med sånt i stilistik. Du googlar. På engelska finns en term som heter ‘consonance’, vilken tydligen avser just morfologisk upprepning, främst konsonantkombinationer. Men nu är du långt från skrivkursen. Nu sitter du på universitetet och undrar vad du ska med all stilistikkunskap till. Du som bara ville lära dig skriva vackert. Inbillar jag mig.

5. Vi lägger till meningen till vår lilla moderna text.

Långt senare: saltvattnet.

Du ligger i det. Inbillar jag mig.

Mellan dröm och verklighet, mellan nu och sen, mellan dig och mig. Mellan. Modernt.

6. Man berättar ogärna att man skriver. Jag undrar varför, samtidigt som jag ju förstår varför. Kort sagt, för att det låter så pretentiöst. Men det är också som att i högstadiet avslöja att man är kär i Malin Berlin i åttan. Folk sätter igång, de frågar hur det går. Blir det nåt? Vem tror du att du är? Nej, man håller käft, ser ner i golvet längs korridorerna, går hem, äter en ostmacka och onanerar på rummet sitt (inte "runkar", eftersom detta genusbestämmer liknelsen). Så här levde De Skrivande under tonåren. Inbillar jag mig. Behovet av att öppna en kanal ökade - en tårkanal! - och den skulle vara långt bort från högstadiala utfrågningar. Alltså håller man käft om skrivandet och onanerar på rummet sitt.

Jag minns att jag onanerade och att jag åt ostmacka.

Jag minns högstadieutfrågningarna.

Långt senare: saltvattnet.

Du ligger i det. Inbillar jag mig.

7. Ostmackan var rolig. Den var från vardagslivet! Det är alltså bra att då och då bryta in i vardagslivet. Man borde skriva om att inte glömma att tina laxen. Lax är lämpligt eftersom den symboliserar vardagslyxen som ju är så igenkännlig, i alla fall hos medelsvenneklassen. Laxen är fryst, inte färsk. Frysdisk, stormarknad, planering. Upptining förutsätter nedkylning och tidsplanering. Ikväll ska vi göra livet lite bättre, fast inte tokbra. Vardagsbra. Tinad lax.

Jag minns att jag onanerade och att jag åt ostmacka.

Jag minns högstadieutfrågningarna.

Långt senare: saltvattnet.

Du ligger i det. Inbillar jag mig.

Får inte glömma att tina laxen, tänker jag.

Och jag kan inte låta bli att tänka på nedkylning. Igen.

Meningarna är symmetriska på något sätt. Det kanske är omodernt. Eller vad spelar det för roll egentligen. Det är hur som helst fint med symmetri.

8. Jag inbillar mig att De Skrivande gärna bär med sig ett litet skrivblock, där man antecknar saker som tinad lax och högstadieutfrågning. Ungefär som Eminem i 8 Mile, men samtidigt avsevärt annorlunda. Man för samman minnen med fiktion i den där lilla illusoriska boken som är så anal att man aldrig berättar om den. Den ligger bara bakom all text, inget mer. Jaja, vi tar väl med den där eventuella allitterationen om att ogilla bilar.

Jag minns att jag onanerade och att jag åt ostmacka.

Jag minns högstadieutfrågningarna.

Jag minns när du tog körkortet.

Jag ogillar bilar. Inbillar jag mig.

Långt senare: saltvattnet.

Du ligger i det. Inbillar jag mig.

Får inte glömma att tina laxen, tänker jag.

Och jag kan inte låta bli att tänka på nedkylning. Igen.

9. Nej, nu blev det för mycket. Ett inbillar jag mig måste ryka. Åt helvete med symmetrin.

Jag minns att jag onanerade och att jag åt ostmacka.

Jag minns högstadieutfrågningarna.

Jag minns när du tog körkortet.

Jag ogillar bilar. Inbillar jag mig.

Långt senare: saltvattnet.

Du ligger i det.

Får inte glömma att tina laxen, tänker jag.

Och jag kan inte låta bli att tänka på nedkylning. Igen.

10. Okej. Nu har vi den här texten. Men var ska allt ta vägen nu? Det är bara massa lösa saker, lite om nedkylning, lite hotfullt om saltvattnet. En eventuell allitteration. Det blir inget mer än så här, det blir ingen modern roman. Men vad gör det? Det finns mycket fördelar med att onanera. Man slipper ställas till svars för något man inte riktigt står för. Man slipper krav, förväntningar och ekonomisk osäkerhet. Bland annat. Inbillar jag mig.

11. Men man kan ändå konstatera att här har blivit en dikt. Vad handlar den om? Jag gör en efterhandskonstruktion. Och plötsligt ser jag att dikten handlar om livet! Mitt liv, om man så vill. Från ostmacka och onani till körkort till ogillande av bilar, som ju alltså är en omskrivning av att gå på skrivkurs, till saltvatten, som ju är att flytta till Göteborg och träffa kärleken, till laxen som är medelsvennelivet och vardagslyxen till att längta efter vintern i Norrbotten och samtidigt tänka på döden. Dikten heter Livet. Listan är ju ändå hyfsat pretentiös så ingen skada är skedd om dikten handlar om livet och heter Livet.

Livet

Jag minns att jag onanerade och att jag åt ostmacka.

Jag minns högstadieutfrågningarna.

Jag minns när du tog körkortet.

Jag ogillar bilar. Inbillar jag mig.

Långt senare: saltvattnet.

Du ligger i det.

Får inte glömma att tina laxen, tänker jag.

Och jag kan inte låta bli att tänka på nedkylning. Igen.

Glesbygden. Också våldsamt!

Kuriren slår på stora trumman idag. Det handlar om brottsligheten i skolan.

I Karungi har någon suttit i den bil vid en skola och hållit i en kniv, han satt och täljde lite på en pinne också. Detta "upplevdes som hotfullt" av skolpersonalen och saken är numera polisanmäld. Föräldrar kontaktades av skolans krisgrupp "för att diskutera den diskussion som uppstått", men situationen bedöms nu vara "under kontroll".

Jag som bor i Göteborg, där alla skolor står i brand, kan inte låta bli att säga: stackars lilla Karungi. Stackars, stackars, stackars, liten.

Jocke visar vägen

Jocke Sundell, kulturkonnäsören från Pite, hittade ett gammalt fint klipp när jag spelar piano. Första cameon 0:05.